Fredricas High School graduation

It’s a strange feeling when your first child graduates from high school. It’s a feeling that almost gives me vertigo since the years really have flown by and it’s hard to grasp that that girl that was so tiny just moments ago now is all grown up and has graduated. At this very moment 19 years ago I had just turned 19 myself and held her in my arms all pink, wrinkly and newborn. But the years pass. I’ve always felt quite tall, but suddenly I felt short as a smurf next to my tall beautiful daughter that on her graduation day had decided to wear high heels making her almost 190 cm. And she wears every centimeter with pride, with tough skin and a huge heart.
My little girl. In my heart she will always be 53 centimeters and 3880 grams. Tiny human.

——

Det är en märklig känsla när ens första barn tar studenten. Det är en nästan svindlande tanke eftersom åren verkligen har rusat förbi, och det är svårt att greppa att hon som var så liten alldeles nyss nu är vuxen och har tagit studenten. Vid samma tidpunkt för 19 år sedan så hade jag själv precis fyllt 19 och hade henne på armen nybakt och rosig.

Men åren går. Jag som alltid har varit ganska lång i jämförelse med andra kände mig den här dagen kort som en smurf brevid min långa ståtliga dotter som dagen till ära i höga klackar plötsligt var nästan 190 cm. Och stolt bär hon varenda centimeter med skinn på näsan och ett stort hjärta.
Min lilla flicka. I hjärtat är hon alltid 53 centimeter lång och 3880 gram tung.