My first heart

We challenge the most persistent of Swedish mosquitos and go out in to the sunny summer night, my daughter and I. Me and my two cameras, her in leaking rubber boots and a summer dress. Both of us covered in so much mosquito repellent that we smell for days afterwards.

Sometimes the words are not quite enough. Every time I meet her I tell her how much I love her and how precious she is to me. I say it so often that I’m pretty sure she feels I’m nagging, but it’s like I just can’t stop myself. I love you, I love you, I love you. Over and over again and again.

Since she was three she has been living with me every other week. Every other week here, every other week some where else. It’ strange how you get used to that emptiness that appears in our home. When she is here I sneak in to her room at night and lay down on her bed and just watch her sitting by her computer. It’s as if my heart needs to catch up to the realisation that she is actually home again. Home for real.

Time flies by so fast. In three red seconds the day has passed. So passes all the days, weeks, months, years. The little girl that I was so worried about, that changed my life so profoundly, has grown up. That she is the same age now that I was when I had her is a dizzying thought. Time has gone by in the blink of an eye. But here she is now. All grown up, beautiful as a sunny day and with the biggest, warmest heart that has ever beaten in a chest.

—–

Vi trotsar de envisaste av mygg och tar oss ut i den sena soliga sommarkvällen min dotter och jag. Jag med mina två kameror, hon i läckande gummistövlar och klänning, båda med så mycket myggmedel på oss att bilen luktar i flera dagar efteråt.

Ibland så räcker inte orden riktigt till. Varje gång jag träffar henne så säger jag till henne hur mycket jag älskar henne och hur mycket hon betyder för mig. Jag säger det så ofta att jag förmodligen börjar bli tjatig, men jag kan liksom inte hejda mig. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Igen och igen och igen.

Sedan hon var tre år har hon bott med mig varannan vecka. Varannan vecka här, varannan vecka någon annanstans. Och det är märkligt hur man vänjer sig vid den där tomheten som tar plats i vårt hem. När hon är här smyger jag mig in i hennes rum på kvällarna och lägger mig där i sängen och bara tittar på henne där hon sitter vid sin dator. Det är som att hjärtat måste hinna ikapp och se att nu är hon faktiskt här. På riktigt.

Tiden går så fort. Tre röda ögonblick och dagen är förbi. Så går dagarna, veckorna, månaderna, åren. Den lilla flickan som jag oroade mig över, som förändrade mitt liv mer än jag någonsin hade trott, har blivit stor. Att hon nu är i samma ålder som jag var när jag fick henne är en svindlande tanke. Tiden har gått i en rasande fart. Men här är hon nu. Vuxen, myndig, vacker som en dag och i bröstet det största varmaste hjärtat som någonsin bultat i en kropp.